Skönheten kommer inifrån.

"Man kan inte va snygg jämt" sa en kompis en gång på gymnasiet när en tjej påpekade när hon kom slappklädd till skolan. Bara någon vecka senare skulle min kompis och några till i klassen (kan ha varit hela klassen minns inte riktigt) fotograferas för lokaltidningen. Den dagen kom hon fixad och snygg till skolan vilket slutade med att fotografen blev hennes pojkvän i sex år framöver. Ändå har "man kan inte vara snygg jämt" varit ett uttryck som vi ganska ofta har tagit fasta på. Det är väldigt bekvämt att tänka så. Här på Gotland tänker jag ungefär likadant fast jag brukar lite skämtsamt säga "vem ska jag vara snygg för här". Våra resenärer består i stor utsträckning av pensionärer och lite barnfamiljer, de jag jobbar med i matsalen är främst tjejer och killarna har alltid varit upptagna eller inte i min ålderskategori (och min bror) och de flesta busschaufförer är jämnåriga med mina föräldrar (utom en och vi har jobbat ihop sen 1998). Så av den anledningen har jag aldrig känt att jag behöver göra mig till för någon på jobbet vilket är ganska skönt, men vilket också har resulterat i att alla kläder jag har kasserat av någon anledning (oftast för jag köpte dem för typ 10 år sen) brukar jag använda som städkläder på jobbet. (Jag har nämligen förstört ett och annat plagg där med matfläckar som vägrar gå bort.) Likaså varierar mängden smink med min ambitionsnivå vilket igår resulterade i att jag kom helt osminkad (jag skulle bara diska på jobbet och sen till stranden så jag tyckte det var meningslöst med smink). Kom till jobbet, hejade på kocken som vanligt och gick vidare in i disken, väl där mötte jag en annan jobbarkompis som däremot inte sa hej utan tittade på mig och det första han fick ur sig var ett sarkastigt "vad du såg pigg ut då". Tack för den, den värmde! Igår insåg jag dock varför jag borde bry mig om hur jag ser ut på jobbet. Det har inget att göra med sarkastiska jobbarkompisar utan på eftermiddagspasset (då jag faktiskt såg mer ut som en människa eftersom jag skulle visa mig för gästerna) höll jag på att hamna mitt i en tv-inspelning av SOS Gute. I och för sig hade jag jobbkläder på mig så vad jag städar i var i det här fallet oväsentligt men ändå. Tydligen behöver man vara snygg jämnt numera...

Kom på att jag kan ske måste förtydliga att jag inte är döende på nåt sätt eller att det har hänt nåt allvarligt med tanke på vilket program det handlar om. Jag är heller inte med i bild så ni behöver inte sitta och spana efter mig om ni ser på det. (Den där linslusen jag har till bror kan dock vara med, men han har alltid hamnat i TV ända sedan han var liten och nej jag är inte ett dugg avundsjuk).