Siamesen bjuder på fika.

Kladdkaka är gott, muffins är gott, kladdkakemuffins är helt fantastiskt.

Time to go.

Siamesen bloggade igår om att hon hade bakat muffins. Jag var helt enkelt inte sämre än att jag bjöd dit mig själv på fika. Det enda som krävdes var att jag hämtade henne från jobbet nu ikväll och det kan det helt klart vara värt.

Verklighetsflykt.

Idag har jag druckit sommarblandning och ätit gotlandslimpa med kaviar. Det kan inte bli mycket mer sommar än så i matväg.

Det blir nog jul tids nog ändå

Det är först advent och jag har inte tagit fram några adventsaker ännu. Däremot har jag varit på en pizzeria som spelade julmusik, räknas det?

En trevlig överraskning.

Jag var en sväng på mammas skola idag för att skaffa lite information till ett skolarbete jag håller på med. På väg hem därifrån hoppade jag på tunnelbanan och efter att ha åkt ungefär en station vrider jag på huvudet och får se en gammal beteendevetarkompis som jag inte träffat på jättelänge. Hur stor är chansen egentligen att vi ska hamna på samma tunnelbana i samma vagn vid samma dörr en torsdageftermiddag vid 15-tiden?

Hon hade nog inte ens otur när hon tänkte.

På kursen jag läser nu har vi diskuterat huruvida människor studerar vidare får högre lön för att de har studerat vidare eller för att de från början var mer högpresterande och därav skulle fått högre lön i alla fall. Jag tror svaret på frågan finns här.

Alltid är det något man ska vänta på.

Jag har varit på anställningsintervju nu på morgonen. Har uppriktigt sagt ingen aning om hur det gick. Jag ska få svar inom 2 - 3 veckor så jag antar att det inte är mycket annat att göra än ge sig till tåls och vänta helt enkelt.

Sedan undrar jag en sak. Varför är det nästan alltid så att när man skall bli intervjuad (eller i andra liknande situationer) av mer än en person sitter de alltid så långt ifrån varandra så att man måste välja vem man skall titta på för att det är omöjligt att titta på båda två samtidigt. Kan de inte bara göra det enkelt för mig och sätta sig bredvid varandra istället.

Jag ska bara sa Alfons Åberg.

Eftersom panikfikan med Siamesen blev inställd så fick jag lite extra tid innan tåget ska gå. (Ska åka till Stockholm ikväll... igen). Så vad gjorde jag då, packade färdigt? gjorde mig iordning? tog den där duschen som verkligen känns välbehövlig? Nej inte då, jag hade ju så mycket tid så jag satte mig lite framför datorn. Nu sitter jag här, ska gå om en halvtimme ungefär och har inte ens börjat packa, gjort mig klar eller duschat för den delen. Bäst att sätta fart kanske... föst ska jag bara blogga klart, kolla facebook och failblog kanske eller nähä packa var det ja.

För att den fick mig att tänka på någon.

Ett säkert kort.

Jag blev bjuden på restaurang ikväll. Sånt tycker jag alltid om =)

Next!

Det här känns inte som någon bra dag. Jag vaknade med en hjärna som kändes helt utarbetad efter nattens allt drömmande. Någon av drömmarna var riktigt trevlig medan andra var betydligt mindre trevliga. Exempelvis när jag drömde att jag befann mig ensam hemma i mormor och morfars gamla lägenhet och någon försökte bryta sig in. Den drömmen hade jag helt klarat mig utan.

Nu ligger jag trött och matt i soffan under en filt och fryser. Jag borde verkligen plugga men just nu har jag fullt upp med att försöka samla kraft så att jag håller mig vaken. Huvudvärken börjar i alla fall släppa så vi får se, kanske blir det något vettigt gjort lite längre fram på dagen. Jag har ju trots allt lovat en kompis att bjuda på middag ikväll. Får se hur det blir med den saken.

Carry on my wayward son

"I en bil halvpackad med beteendevetenskap, badleksaker och IKEA-möbler kommer de åkandes. Simaeser, nästan systrar. Tillsammans kämpar de mot ett oändligt antal demoner som vällde in när helvetets portar öppnades. Helveteshundar, mördande bilar, glampor och norrmän gör allt för att röja siameserna ur vägen. Skulle detta hända kommer inget överleva - domedagen är kommen."

Så stod det på baksidan på en av födelsedagspresenterna jag fick. Någon som kan gissa vad det var?

Dagen i punktform.

• Föreläsning om modernt ledarskap på förmiddagen som drog ut på tiden.
  
• Stressa som en galning.
  
• Hem till mamma, packa ihop mina saker och kasta i mig lunch.
  
• Köra bil mellan Stockholm och Västerås i ilfart (förutom där det gick i 70 och 80 fast det var 90).
• En halvtimme försenad till stationen för att hämta fröken från Halland.
• Besök av min misslyckade sambo.
• After work på BMB (med Varberg, Västerås och Luleå).
• En kort sväng till Oliver Twist.
• Hem och fixa inför morgondagen.
  

Ett litet enkelt tack!

Jag har haft en jättebra dag och ville bara passa på att tacka för alla gratulationer och alla som hjälpts åt att göra den här dagen till min speciella dag. Tack!

Kram på er alla!

I väntan på paketen.

Det här är lite som julafton. Jag vet att jag ska få paket men inte riktigt när. Allt jag vet är att mamma nyss kom hem och att bror kommer hit kl 19 så jag antar att jag får vänta till dess. När jag och bror var små fick vi alltid var sitt litet paket på julaftonsmorgon. Samma sak var det idag. Mamma väckte mig med frukost på sän... ehh... soffan, sång och ett litet paket. Så vi åt lite frukost ihop och jag öppnade paketet, innan hon gick till jobbet och jag somnade om igen.

Mest nöjd är jag över att det är varmt och skönt ute och ingen snö i sikte, jag fyller ju faktiskt år på hösten och inte på vintern, väldigt viktigt! (Hur många gånger har ni hört mig säga det nu?) Fast i år känner jag mig fullkomligt lugn över att mina presenter varken kommer att ha julpapper eller innehålla tomtar i år. Min familj vågar ingenting annat helt enkelt. Jag är till och med så lugn över detta att jag lät mamma bjuda mig på glögg igår och har knaprat i mig två pepparkakor idag (på självaste födelsedagen!) Jag är annars väldigt principfast med att ingenting som påminner om jul får finnas i mitt liv innan jag fyller år. Undrar ni varför så har jag ett väldigt enkelt svar. Större delen av alla tomtar jag äger har jag fått i födelsedagspresent och jag vet inte hur många paket med julpapper på jag har fått på födelsedagskalasen jag haft genom åren.

Jag vill inte heller ha julkalendrar (med eller utan choklad) i födelsedagspresent om det nu var någon som hade tänkt ge mig det. Och nej, det är inte roligt som skämt bara för att jag inte vill ha det, folk har redan provat och det funkade inte. Jag vill fylla år på min födelsedag, inte fira jul... Tomtarna får ni gärna ge mig om en månad istället om ni nu absolut måste ge mig tomtar eller paket med julpapper på.

En annorlunda dag.

Den här dagen har varit annorlunda från början till slut (eller så långt den nu har varat i alla fall). Åkte med 8:22 tåget till Stockholm i morse, vilket brukar vara jättebra eftersom det inte brukar vara särskilt mycket folk på det. Idag var det precis hur mycket folk som helst (för att vara det tåget i alla fall, det var ju inte i närheten av de tidigare tågen eller studenttågen till Eskilstuna för den delen).

Precis när jag kliver på tåget ringer min telefon, funderar först på att inte svara och ringa upp om nån minut men ångrar mig sedan och fiskar upp telefonen ur väskan (en av de tre jag bar på). Tur var det för det visade sig vara ett dolt nummer. Så samtidigt som jag lite förvirrat med all min packning försökte hitta plats på ett ganska fullt tåg, utan att slå ner nån på vägen med ryggsäcken, så försökte jag låta trevlig och engagerad gentemot personen jag pratade med och som ville att jag skulle komma på intervju för ett jobb jag har sökt. Det hela slutade hur som helst lyckligt, jag hittade en plats på en sådan där fantastiskt mindre skön fällstol (jag skulle ju sova på tåget hade jag tänkt, nu gick ju inte det) och lyckades boka in en tid för intervju.

Sedan kom jag till Stockholm, då var det samma procedur på tunnelbanan. Min gissning är att det var förseningar på linjen för det var ovanligt långt mellan tågen och de var helt sjukt överfulla. Inte bara sådär vanligt överfulla som de är när alla studenter på KTH och Universitetet ska med samma tunnelbana på morgonen utan sådär överfulla så jag funderade på om jag ens skulle komma med.

Väl ute vid skolan visade det sig att vår föreläsare var en timme försenad (eftersom han trodde att föreläsningen skulle börja kl 13 och inte 10) så jag satte mig snällt med några andra i biblioteket och pluggade. Det är få gånger det senaste som jag har känt mig så duktig och ambitiös som då. Hela föreläsningen var en repetition på saker jag redan läst men det gjorde absolut ingenting alls för vår föreläsare visade sig vara smått fantastisk och jag blev helt plötsligt påmind om vad det är med det här som jag tycker är så himla roligt. Det bästa av allt är att vi ska ha honom imorgon också.

Det gäller att hitta sin grej.

Jag är inte särskilt äckelmagad utav mig. Att växa upp med min far och min farbror gör en härdad från barnsben. Det finns inget ämne som inte pratas om bara för att man äter, ibland talas det om ämnen just för att man äter. Pappas löständerhistoria brukar komma upp då exempelvis, eller precis efter maten om inte annat. Har nog faktiskt aldrig hört den när det inte varit mat i närheten när jag tänker efter. För er som inte har hört historien, vill ni verkligen höra den så säg till ska jag berätta annars tänker jag skona er från den. Jag rekommenderar dock att ni inte äter samtidigt om ni är känsliga. Så vart vill jag komma med detta tillsynes irrelevanta resonemang? Jag har kommit fram till att det faktiskt finns saker som får mig att tappa aptiten... De tjocka gubbarna i tajta minimala kalsonger som dansar runt i reklamen för nåt nytt dokumentärprogram på tv. Lite konstigt eftersom program som "Du blir vad du äter" och "The biggest looser" mest brukar göra mig hungrig och sugen på onyttigheter.

Mor ska stöir u ställe bad´ fyr stäur u sma.

Jag hittade precis min gamla kassetbandssamling. Något säger mig att det kommer bli väldigt lite vettigt gjort ett tag framöver. Det märks helt klart att jag är uppväxt i dansbandsmeckat Västergötland. Kan känna att min musikstil har förändrats ganska drastiskt genom åren. Fast just nu lyssnar jag på ett band med gotländska visor.

När du får oväntat besök.

Jag har fått en vänförfrågan på facebook från en person i Pakistan. Vad jag vet känner jag ingen från Pakistan, i alla fall inte någon som bor där. Det där kan ha låtit konstigt men vi hade en väldigt snäll städare på ett av mina tidigare jobb och om jag inte minns helt fel var han från Pakistan. Jag är dock väldigt säker på att det här inte är samma person. Den här personen bor och jobbar uppenbarligen i Pakistan på nåt ministergrej om jag förstod det hela rätt. Av informationen framgår också att han är singel. Den lilla rutan man kan skriva vad man vill i har han utnyttjat till att säga följande:

I am real easy person to talk to and a good listener. I love to play chess and I enjoy chillin` with my friend/family.l will keep my wife in mind all the time, And will be loyal to that special one………………….,will not fight.

Borta bra men hemma bäst.

Jag har bestämt mig för att det inte blir någon föreläsning idag. Ända fram till för en kvart sen var jag helt inställd på att åka. Sen började jag fundera på om det verkligen var värt det. Jag behöver gå hemifrån typ 11.40 för att hinna med tåget så är jag i Stockholm kl 13 och ute vid universitetet ca 45 minuter innan min föreläsning börjar. Sen har jag två timmar föreläsning och så tar det 1 -1,5 timme innan jag kommer hem igen. Det blir typ 3,5 - 4 timmars resväg för 2 timmars föreläsning. Sen kostar det mig 200 kr också och det är pengar jag kan ha mycket roligare för.

Arvidsjaur, Eskilstuna same same but diffrent?

Ursprungsplanen för den här helgen var officersmiddag i Arvidsjaur, resultatet blev jobb och en tripp till Eskilstuna. Jag bytte helt enkelt snö, kyla, cocktailklänning och fin fest mot en 34gradig simbassäng, massor med barn och trevlig sällskap i ett regnigt Eskilstuna. (Ja, jag inser syftningsfelet i meningen eftersom badet och barnen var i Västerås men orkar inte bry mig.) Jag är lite bitter att jag blev blåst på en fin fest, men klagar inte för jag har haft minst lika trevligt i alla fall.

Det var lättare förr.

Sitter på tåget från Eskilstuna till Västerås och hittar en GT. För er som bara tror att gt är en drink jag och berätta att det också är namnet på Expressens Göteborgsupplaga. Jag behövde inte mer än öppna tidningen för att hitta massor med information om Frölunda. Hade nästan glömt hur enkelt det var att hålla koll när jag bodde där.

I fail...

... på många olika sätt till och med. Främst borde jag plugga så jag kan vara social imorgon, men uppenbarligen så gör jag inte det just nu. Fail 1. Sen börjar Clockwork orange snart på tv och med tanke på min gymnasieutbildning skäms jag lite över att jag inte sett den så det känns som ett måste. Fail 2. Tyvärr går den på svt så jag kan ju inte riktigt plugga i reklamen som annars brukar vara mitt argument till att ta mig tid att se saker jag gärna vill men inte har tid med. Fail 3? Fast det jag mest tänkte på när det kommer till mitt failande var det här. Fail 4.

Det kan va så förfärligt, det kan va så bra.

Mamma ringde nyligen och berättade att morfars lillebror gick bort igår. Egentligen var han inte ens särskilt gammal, vet inte exakt faktiskt men jag vet att han hade fyllt 65 men inte 70. I samma samtal berättade hon också att morfars sambo är friskförklarad från sin lungcancer. Så nu vet jag inte riktigt om jag ska vara ledsen eller glad.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.

Eftersom jag aldrig är hemma nu för tiden har jag heller inget att äta när jag väl är det. Eftersom jag aldrig är hemma nu för tiden har jag aldrig tid att träffa mina vänner. Därför försökte jag idag slå två flugor i en smäll och boka in en lunchdejt med Siamesen (som faktiskt är ledig). Problemet var bara att hon redan var bortlovad till sin mamma. Så jag rotade lite i skåpen och hittade glass och kladdkaka. Kan man äta det till lunch tro?

Lite spänning i vardagen.

Den stora skylten på perrongen säger till Västerås men tåget säger ej i trafik. Det återstår att se om jag kommer hem eller blir kvar helt enkelt.

Halvtid.

Dagens föreläsning är avklarad. Jag har till och med fått i mig lite lunch. Nu väntar snart fyra timmars arbete på ett fritids.

Jag behöver ju aldrig oroa mig för vad jag ska fylla tiden med i alla fall.

Jag hade ett samtal med en mycket stressad mamma ganska nyligen.

Mamma: Hur länge går du i skolan imorgon?
Jag: Till kl 12.
Mamma: Bra, kan du jobba på fria delen på eftermiddagen och stänga?
Jag: Jag har en skrivuppgift i skolan jag måste göra.
Mamma: Hur blev det, ska du till Arvidsjaur i helgen?
Jag: Nä, det blev inte så.
Mamma: Okej, då kan du väl jobba.

Sen när har vad jag ska göra i helgen och inte för betydelse för min uppgift som ska vara klar på fredag undrar jag?

"Du skulle kunna få blåmärken av en dunkudde".

Jag är blå och svullen på mitt ben, allt jag gjorde var att gå genom tunnelbanespärren.

Scary!

Enligt aftonbladet har forskare hittat ett samband mellan ansiktsmått och aggressivitet. Är det bara jag som kommer att tänka på när man hävdade att huvudstorleken var ett tecken på intelligens eller att nazisterna hävdade att judar hade vissa specifika mått?

Thats my home.

Efter att jag skrev det förra inlägget kom jag och tänka på den här videon.

Ska jag falla ja då ska det finnas tid att falla fritt.

Att jag är en stadstjej är det väl ingen som tvivlar på vid det här laget. Kanske för att jag har sagt ända sedan jag var ganska liten att jag aldrig tänkte bli kvar där jag växte upp och att jag aldrig tänker flytta tillbaka dit. Det står jag fortfarande fast vid. Däremot har jag kommit fram till att det ibland faktiskt är ganska rofyllt att åka hem till pappa mitt i ödemarken långt från allt och alla. Förutom den allra närmaste grannen är det säkert över en kilometer till nästa hus. Inte för att jag någonsin har bott i huset där han bor nu men det känns ganska hemtamt och det finns en viss charm med att gå ner i källaren och elda för att få varmvatten på nåt sätt. Kanske bara min romantiserade bild av lugn och ro och nej jag skulle verkligen inte vilja bo så. Ändå blir jag fylld av nåt konstigt lugn när jag kommer dit och allt känns tryggt och enkelt. Jag bodde där i tre veckor för två år sen när hela mitt liv var kaos och upp och ner. Kanske är det därför det känns som en trygg tillflyktsort, kanske är det för att jag inte riktigt hinner med mitt liv just nu som det just är så skönt att få komma dit och bara vara.

"Flickan med de många hemmen" stod det en gång som en kommentar på min facebookstatus och kanske är det just det som är problemet just nu (och alltid annars också). Jag bor i Västerås, men sover oftare någon annanstans. (läs: mammas soffa i Stockholm) Jag pluggar i Stockholm och jobbar i Västerås på lördagar. Jag har den senaste månaden sovit totalt tre nätter på hotell i Uppsala och spenderat X antal timmar på praktik där. Vilket leder till slutsatsen, jag bor i Västerås men sover mest på mammas soffa, jag pluggar i Stockholm, hade praktik i Uppsala och jobbar i Västerås. Lättare kan man kanske göra det för sig.

"Du är en upptagen flicka" fick jag höra för drygt ett år sedan när jag försökte hitta tid och träffa personen i fråga. Jag var nog ganska upptagen då också men något säger mig att det till och med är värre nu. Praktiken är i och för sig över och jag behöver inte spendera tid i Uppsala mer. Ändå känns det som om jag inte direkt fått mer tid över konstigt nog.

För att återknyta till flickan med de många hemmen så får jag med jämna mellanrum frågan vart jag kommer ifrån. Ett tag tröttnade jag och bollade över frågan till min kompis som fick försöka svara. Oftast var nog hennes kommentar nåt i stil med "fråga inte" eller "hur lång tid har du på dig?" Ändå är det kanske just flicka med de många hemmen som jag är. Jag har kommit på mig själv med att säga uttryck som "åka hem till Vara" just det kanske inte är så konstigt eftersom jag faktiskt växte upp där och bodde där i 13 år. Det är kanske inte heller så konstigt att jag "åker hem till Västerås" eftersom det är där jag faktiskt bor nu och hem för mig är på nåt sätt alltid där jag är bosatt just för tillfället oavsett var det än är. När jag bodde i Trysil åkte jag "hem till Trysil" efter att jag varit på besök i Västerås exempelvis. Häromdagen kom jag även på mig själv med att säga "hem till Gotland". Så ja, kanske är jag flickan med de många hemmen på fler än ett sätt.

En grå novemberdag i ödemarken.

Jag har knappt varit här i ett dygn och har ätit nästan hela tiden tror jag. Fast jag klagar inte, särskilt inte när det bjuds på älgkött och andra godsaker.

Lite vin, glögg och massor med godis.

Så här har jag spenderat min lördagkväll hemma hos pappa. Det funkar helt klart.

There's a train leaving town in an hour, it's not waiting for you and neither am I

Så här kan de ju inte göra. För ett tag sen funderade jag på om jag skulle söka två jobb eller inte. Bestämde mig slutligen för att söka dem men har inte riktigt haft tid med tanke på allt annat som har varit mer akut, typ tentor och liknande. Idag var sista ansökningsdagen och nu när jag ska söka dem så har de tagit bort annonsen.

Äntligen!

Nu har jag fått besked från min chef att jag är godkänd och diplomerad babysiminstruktör. Det visade sig att man tydligen också fick betyg på det hela och fröken i fråga skrapade hem ett MVG. Så nu tänker jag gå runt och skryta om det, särskilt som jag tyckte att det hela kanske inte gick sådär jättebra och att jag kan mycket bättre.

Jag förstår verkligen inte.

Den här videon låg i min telefon när Jag köpte den. Frågan är varför? Vad fyller den för funktion? Och vad är meningen med att den ligger där? Okej, det var mer än en fråga, jag vet.

Så var det igång igen.

Krångel och komplikationer here I come. Nästan så jag har saknat det lite men eftersom "be careful what you wish for" var rådet från en kompis häromdagen (lite för sent har det visat sig) följt av ett "haha nu är det snart kört för dig igen ska du se, det är bra jag har saknat det" (vet inte riktigt hur jag ska tolka det) tar jag å de bestämdaste tillbaka det faktum att jag nästan har saknat det.

Huvud säljes billigt.

Saker jag skulle ha gjort idag:

1. Varit på föreläsning (ny delkurs började idag)
2. Städat, rensat kylen och diskat undan lite disk som blivit stående i brist på tid och energi
3. Skrivit tre jobbansökningar
4. Pluggat
5. Skrivit och skickat mina praktikuppgifter till min chef.


Saker jag har gjort idag:

1. Legat i sängen och på soffan
2. Svarat på två av femton praktikuppgifter
3. Pratat i telefon
4. Haft huvudvärk hela dagen, nyst och snörvlat till och från och däremellan kommer attacker av illamående. Vilket kanske kan vara ett resultat av matbrist men aptiten har inte direkt varit närvarande under dagen.
5. Knaprat värktabletter till ingen nytta

I'm standing on a rooftop ready to fall, I think I'm at the edge now but I could be wrong.

Jag lovade visst en uppdatering om de senaste dygnen igår. Dagen har dock gått ut på att ligga i soffan och överlista huvudvärken som inte bryr sig om hur många värktabletter jag proppar i mig eller hur mycket vatten jag dricker utan bara tuffar på ändå som om inget hade hänt. Nu äntligen är den lite bättre och vid 20-tiden lyckades jag samla mig tillräckligt så mycket att jag kunde ta mig till affären och skaffa kvällsmat.

Ursäkter, ursäkter tänker ni nu... Så här kommer mina senaste dygn. Vaknade i fredags morse och kände mig helt tom i huvudet efter allt pluggande de senaste dagarna. Mamma bjöd på utsökt frukost och jag behövde inte ens duka av bordet med motiveringen att jag hade tenta. Jag tror inte att jag har sluppit undan att duka av bordet sen jag var stor nog att bära bort min tallrik själv. Väl i skolan så skrev vi tentan i en hörsal, funkade förvånansvärt bra men inte helt optimalt kanske. Det som fascinerar mig mest är att de har rökpauser på tentorna på Stockholms Universitet. Rökpauser! Då får alla som vill röka gå ut helt tysta och så följer en av tentavakterna med dem. Efter tentan gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte en av böckerna till nästa kurs som börjar i morgon. Jag har dock inte öppnat den än, även om jag nog hade behövt med tanke på hur mycket vi har att läsa första veckan. Efter tentan åkte jag hem till mamma och försökte ladda om batterierna men en huvudvärk satte lite stopp för pluggandet till lördagens examination på jobbet. Blev soffläge istället.

En och en halv timme innan jag skulle i väg på Rise Against konsert tog jag mig samman och letade reda på ett ATG ombud för att hämta ut biljetten. Då hittar de inte min bokning, den finns helt enkelt inte. Så jag springer tillbaka hem till mamma och dubbelkollar mitt bokningsnummer, pratar lite med de jag ska gå på konserten med och det visade sig att de också hade haft krångel med att få ut sina biljetter. Bokningsnumret jag hade uppgett visade sig stämma och jag letade vidare efter nästa ATG ombud som inte heller hittade min bokning. Då blev jag lite lätt nervös. Killen i fråga tyckte nog lite synd om mig och började fråga om vart jag bokat biljetterna, vad det var jag skulle se osv och sen gjorde han ett nytt försök och kom på att han hade slagit fel på ett v och ett w. Så tillslut fick jag ut mina biljetter. Då var det ca 45 minuter kvar tills det skulle börja. Mötte mina två följeslagare på Centralen och åkte vidare mot Fryshuset där de skulle spela. De var helt grymma och jag får lite ångest när jag tänker på att jag kunde ha varit och sett dem i London tidigare i år men att det inte blev av. Det hade nog varit helt sjukt fantastiskt. Tyvärr tog konserten slut alldeles för fort och vi begav oss hem till Västerås igen. Jag var naturligtvis chaufför, så går det när man umgås med folk utan körkort... (Jag tänker här bespara er ett helt långt inlägg om friterade buskar eftersom det skulle ta upp ett helt inlägg i sig. Jag tänker heller inte beskriva upplevelsen vi hade på McDonalds i Enköping på vägen hem mer än fjortisfylla och otrevlig personal. Inte alla den stackars nya tjejen i kassan var det faktiskt bara synd om men killen som körde ut ätande gäster klockan tolv när det över allt stod att de skulle ha öppet till ett var faktiskt riktigt otrevlig.)

Efter att jag lämnat av syskonen Gustavsson och glidit förbi de köande människorna vid Kåren försökte jag få några timmars sömn innan det var dags för nästa examination. Min handledare skulle filma mig när jag höll i lektionerna på jobbet och skicka till min chef så hon kan godkänna mig som babysiminstruktör. Snacka om ångest. Fast min handledare hävdar att det inte kommer att vara några problem så jag litar på henne även om jag tyckte att det gick sådär. Skönt att det är gjort i alla fall. Nu ska jag göra ett försök att sova och hoppas att den här envisa huvudvärken har gett upp tills imorgon så jag kan ta mig till skolan.

Nattliga inbjudningar.

Nej, jag har inte varit ute och raggat. Lördagskvällen spenderade med kinamat, Siamesen, tjejsnack tills vi slutligen hamnade i halvsovande stadium i min soffa när vi försök se en film. Inte läge för utgång med andra ord.

Vid halv fyra ungefär väcktes jag av telefonen och ett samtal från kallare breddgrader i norr. Jag fick en inbjudan till en officersmiddag (tror det var så det kallades) om två veckor och måste ha bestämt mig till på torsdag. Undrar om personen i fråga ens kommer ihåg att han frågade, var kanske inte den nyktraste person jag pratat med i år. Fast nåt säger mig att en yrvaken jag var på en lägre nivå i tankeverksamhet ibland så det var nog ett ganska underhållande samtal för utomstående. Jag blev också aningen mobbad för att jag fortfarande pluggar... ja, jag vet jag borde sluta och jag ska sluta efter den här terminen. Frågan är nu bara, ska jag krångla och försöka hitta en ersättare på jobbet för att åka till Arvidsjaur (i och för sig blev jag lovad resa och boende betalt) men jag har ett jobb som jag knappt kan vara sjuk ifrån. Så nu är jag lite fundersam på hur väl det kommer tas emot om jag säger att jag är bjuden på fest i Arvidsjaur och behöver vara ledig.

Den som väntar på nåt gott del 2...

Jag har krånglat i över en timme (nästan 1,5 tror jag) för att kunna se matchen på min dator. Nu funkar det äntligen. Inte som att va på Ullevi men bättre än ingenting alls.