Ska jag falla ja då ska det finnas tid att falla fritt.

Att jag är en stadstjej är det väl ingen som tvivlar på vid det här laget. Kanske för att jag har sagt ända sedan jag var ganska liten att jag aldrig tänkte bli kvar där jag växte upp och att jag aldrig tänker flytta tillbaka dit. Det står jag fortfarande fast vid. Däremot har jag kommit fram till att det ibland faktiskt är ganska rofyllt att åka hem till pappa mitt i ödemarken långt från allt och alla. Förutom den allra närmaste grannen är det säkert över en kilometer till nästa hus. Inte för att jag någonsin har bott i huset där han bor nu men det känns ganska hemtamt och det finns en viss charm med att gå ner i källaren och elda för att få varmvatten på nåt sätt. Kanske bara min romantiserade bild av lugn och ro och nej jag skulle verkligen inte vilja bo så. Ändå blir jag fylld av nåt konstigt lugn när jag kommer dit och allt känns tryggt och enkelt. Jag bodde där i tre veckor för två år sen när hela mitt liv var kaos och upp och ner. Kanske är det därför det känns som en trygg tillflyktsort, kanske är det för att jag inte riktigt hinner med mitt liv just nu som det just är så skönt att få komma dit och bara vara.

"Flickan med de många hemmen" stod det en gång som en kommentar på min facebookstatus och kanske är det just det som är problemet just nu (och alltid annars också). Jag bor i Västerås, men sover oftare någon annanstans. (läs: mammas soffa i Stockholm) Jag pluggar i Stockholm och jobbar i Västerås på lördagar. Jag har den senaste månaden sovit totalt tre nätter på hotell i Uppsala och spenderat X antal timmar på praktik där. Vilket leder till slutsatsen, jag bor i Västerås men sover mest på mammas soffa, jag pluggar i Stockholm, hade praktik i Uppsala och jobbar i Västerås. Lättare kan man kanske göra det för sig.

"Du är en upptagen flicka" fick jag höra för drygt ett år sedan när jag försökte hitta tid och träffa personen i fråga. Jag var nog ganska upptagen då också men något säger mig att det till och med är värre nu. Praktiken är i och för sig över och jag behöver inte spendera tid i Uppsala mer. Ändå känns det som om jag inte direkt fått mer tid över konstigt nog.

För att återknyta till flickan med de många hemmen så får jag med jämna mellanrum frågan vart jag kommer ifrån. Ett tag tröttnade jag och bollade över frågan till min kompis som fick försöka svara. Oftast var nog hennes kommentar nåt i stil med "fråga inte" eller "hur lång tid har du på dig?" Ändå är det kanske just flicka med de många hemmen som jag är. Jag har kommit på mig själv med att säga uttryck som "åka hem till Vara" just det kanske inte är så konstigt eftersom jag faktiskt växte upp där och bodde där i 13 år. Det är kanske inte heller så konstigt att jag "åker hem till Västerås" eftersom det är där jag faktiskt bor nu och hem för mig är på nåt sätt alltid där jag är bosatt just för tillfället oavsett var det än är. När jag bodde i Trysil åkte jag "hem till Trysil" efter att jag varit på besök i Västerås exempelvis. Häromdagen kom jag även på mig själv med att säga "hem till Gotland". Så ja, kanske är jag flickan med de många hemmen på fler än ett sätt.