För ett par år sen hade jag och en vän en diskussion om att ha ångest över att man inte har ångest. Jag blev mer eller mindre idiotförklarad för min fåniga ångest. Och ja jag håller med om att den är fånig men kunde inte direkt göra nåt åt den utan gick runt och hade ångest över att jag inte hade ångest. (Vad jag hade gjort minns jag inte ens idag.) För nåt år sedan pratade vi om detta igen och min kompis konstaterade lite fint att nu förstår jag precis vad du menade. Helt enkelt var det hennes tur denna gång. Nu har jag kommit till nästa grej bland idiotiska, motsägelsefulla och onödiga känslor. Har gått runt och stört mig på en del saker den senaste tiden (kanske har märkts lite här :P) men det som stör mig allra mest är just det faktum att det faktiskt stör mig. Helt enkelt: jag stör mig på att det stör mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar