När jag bodde i Göteborg visste jag nästan allt som hände i IFK Göteborg och Frölunda. Det var ju inte särskilt svårt eller ens ansträngande eftersom vi jag läste GT på jobbet varje dag och alla mina vänner pratade om det. Sen flyttade jag upp till Västerås och i början var jag jätteduktig och letade på nätet, svor över att tidningarna i den här delen av landet knappt ens rapporterade matchresultaten och så vidare. Med tiden dalade min energi och även om mitt hjärta klappar precis lika starkt för de båda lagen nu så tar de upp en mycket mindre del av mitt liv. Ett tag trodde jag nästan att mitt liv som engagerad suporter var över och att jag nu var nöjd med att följa dem lite på avstånd. För ett tag sen ringde en vän och berättade om en match han hade varit på. Hans berättelse över mobilen gav mig gåshud. Igår när jag satt på tåget till mamma hittade jag expressens sportbilaga och började lite förstrött läsa. När jag kom till sidorna med Pontus Wernbloms avsked på Gamla Ullevi började helt plötsligt stilla tårar rinna ner för mina kinder. Det trodde jag inte om mig själv längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar