Lördagen började trevligt i Örebro och väl hemma igen väntade ett kort besök hos min date. Besöket blev dock lite längre än planerat vilket resulterade i ett panikartat iordninggörande inför kvällen. På 40 min han jag ta mig hem, raka benen, sminka mig, fixa håret , välja kläder!! leta fram en handväska eftersom den jag skulle ha tydligen har gått upp i rök och ta mig bort till fröken Gustavsson. Kom ganska lagom tills det var dags att möta upp de två pojkarna som skulle ledsaga oss till festen, via en pizzeria naturligtvis. Väl där bänkade vi oss på golvet framför TV:n och vad passar bättre till pizza än öl och fotboll. Matchen tänker jag dock inte säga särskilt mycket om (det är säkrast så). Däremot befann sig de flesta av tjejerna i köket under de första 90 minuterna vi var där, kan inte förstå varför.
Fyra öl och en cider senare var taxin beställd och vi var på väg ner på stan. Blue Moon Bar stod härnäst på schemat och så långt var allt lugnt. In kom vi (de flesta av oss iaf) och efter ett snabbt besök i baren vad det dags att hoppa och studsa som en av herrarna uttryckte det. Det var här mina problem började. Inte av hoppandet och studsandet i sig för det var roligt utan snarare att vi inte var de enda som kommit på att gå dit den kvällen. Rätt var det är tar min kompis tag i mig och säger nåt i stil med att "bli inte rädd nu men .... är där borta." Sen började kurragömmaleken och jag vann! Inte en gång på hela kvällen såg jag faktiskt människan. Tack gode gud för vänner som kan vara ens ögon och talar om när man ska vända sig om och inte. Råkade se kompisen en gång och vände fort bort huvudet.
Så förlåt alla andra som jag dissade, ignorerade eller bara låtsades som om jag inte såg, jag såg er och ville men vågade inte riktigt prata med er för jag visste inte vad som skulle hända då. Jag kan ju också erkänna att jag är evigt tacksam att min date valde att gå på bio denna kväll istället för att gå ut och festa. Jag vet att jag kanske oroar mig i onödan och att troligtvis ingenting kommer att hända. Det har ju trots allt gått ett år sedan jag pratade med människan sist och ca 10 månader sedan sista obesvarade telefonsamtalet. Saken är den att jag är inte beredd att chansa. Jag tror verkligen inte att han någonsin skulle skada mig fysiskt på något sätt men jag är inte helt säker på vad han skulle göra med någon som han tror att jag dejtar. Framför allt litar jag inte ett dugg på hans kompisar för jag vet att (vissa av dem iaf) slår först och frågar sen. Fast det oroar mig egentligen inte särskilt mycket för jag hoppas ändå att de har så mycket vett att de faktiskt inte lägger sig i, eller i alla fall är så smarta att de kan se hur han har behandlat mig. Det jag däremot är rädd för (och som är den största anledningen till att jag gömmer mig) är att jag aldrig ska bli av med människan och att han alltid ska finnas kvar i mitt liv på ett eller annat sätt. Känner att min resa till Gotland kommer väldigt lägligt. Och jag vet att det faktiskt finns positiva saker att ta med sig ur det här "mötet" (det första sen jag lyckades bryta kontakten förövrigt) som så många har påpekat vid det här laget så kom han ju aldrig fram. Vilket känns skönt men ändå inte särskilt betryggande eftersom jag inte ens vet om han faktiskt såg mig.
Kanske borde förtydliga att jag faktiskt hade jätteroligt trots spökande ex. Jag är så här i efterhand också väldigt nöjd över mitt beslut att inte supa skallen i bitar utan hålla mig ganska nykter under kvällen. Jag vill tacka er alla som fanns där och ställde upp på mig hela kvällen! Ni var verkligen guld värda!! Till och med när ni lovade att bära mig hem ifall jag kände att det här med att supa och glömma verkade som en bra idé.
Fyra öl och en cider senare var taxin beställd och vi var på väg ner på stan. Blue Moon Bar stod härnäst på schemat och så långt var allt lugnt. In kom vi (de flesta av oss iaf) och efter ett snabbt besök i baren vad det dags att hoppa och studsa som en av herrarna uttryckte det. Det var här mina problem började. Inte av hoppandet och studsandet i sig för det var roligt utan snarare att vi inte var de enda som kommit på att gå dit den kvällen. Rätt var det är tar min kompis tag i mig och säger nåt i stil med att "bli inte rädd nu men .... är där borta." Sen började kurragömmaleken och jag vann! Inte en gång på hela kvällen såg jag faktiskt människan. Tack gode gud för vänner som kan vara ens ögon och talar om när man ska vända sig om och inte. Råkade se kompisen en gång och vände fort bort huvudet.
Så förlåt alla andra som jag dissade, ignorerade eller bara låtsades som om jag inte såg, jag såg er och ville men vågade inte riktigt prata med er för jag visste inte vad som skulle hända då. Jag kan ju också erkänna att jag är evigt tacksam att min date valde att gå på bio denna kväll istället för att gå ut och festa. Jag vet att jag kanske oroar mig i onödan och att troligtvis ingenting kommer att hända. Det har ju trots allt gått ett år sedan jag pratade med människan sist och ca 10 månader sedan sista obesvarade telefonsamtalet. Saken är den att jag är inte beredd att chansa. Jag tror verkligen inte att han någonsin skulle skada mig fysiskt på något sätt men jag är inte helt säker på vad han skulle göra med någon som han tror att jag dejtar. Framför allt litar jag inte ett dugg på hans kompisar för jag vet att (vissa av dem iaf) slår först och frågar sen. Fast det oroar mig egentligen inte särskilt mycket för jag hoppas ändå att de har så mycket vett att de faktiskt inte lägger sig i, eller i alla fall är så smarta att de kan se hur han har behandlat mig. Det jag däremot är rädd för (och som är den största anledningen till att jag gömmer mig) är att jag aldrig ska bli av med människan och att han alltid ska finnas kvar i mitt liv på ett eller annat sätt. Känner att min resa till Gotland kommer väldigt lägligt. Och jag vet att det faktiskt finns positiva saker att ta med sig ur det här "mötet" (det första sen jag lyckades bryta kontakten förövrigt) som så många har påpekat vid det här laget så kom han ju aldrig fram. Vilket känns skönt men ändå inte särskilt betryggande eftersom jag inte ens vet om han faktiskt såg mig.
Kanske borde förtydliga att jag faktiskt hade jätteroligt trots spökande ex. Jag är så här i efterhand också väldigt nöjd över mitt beslut att inte supa skallen i bitar utan hålla mig ganska nykter under kvällen. Jag vill tacka er alla som fanns där och ställde upp på mig hela kvällen! Ni var verkligen guld värda!! Till och med när ni lovade att bära mig hem ifall jag kände att det här med att supa och glömma verkade som en bra idé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar