Toma tankar.

Jag vill skriva, rensa huvudet, älta kalla det vad ni vill. Ändå kan jag inte komma på vad jag ska skriva. Jag vet inte ens vad jag tänker och hur jag resonerar, om jag ens tänker och resonerar. Det om inte annat är en konstig känsla. Även om jag kan vara kall och rycka på axlarna åt ganska mycket brukar det ändå pågå en process som bearbetar saker inne i min hjärna. Nu har nästan den också uteblivit, inte helt men nästan. Det enda jag har kommit fram till är att jag vet inte vad jag vill. En klok vän ställde frågan, om du låg på din dödsbädd imorgon vad önskar du då att du hade gjort. Lite drastiskt kanske men det funkade faktiskt, svaret kändes då glasklart. Problemet är bara att jag förhoppningsvis inte kommer att ligga på min dödsbädd imorgon och då blir beslutet så mycket svårare. Jag är rädd för att förlora de lilla det just nu känns som om jag har vunnit om jag faktiskt gör någonting åt saken. Samtidigt känns det som om jag kan förlora precis lika mycket av att inte göra någonting. Sen kommer den kanske avgörande frågan vill jag göra någonting åt saken. Är jag beredd på att ge mig in i hela den här karusellen igen? Jag vet att det kan kosta väldigt mycket mer än det smakar, men samtidigt är det inte lite det här delar av mig alltid har hoppats på?

Jag har också precis just nu insett en sak, jag har bekräftat ett av mina gamla rykten som jag alltid har skrattat åt att jag har. Det är nästan jobbigast av allt.