Den som ändå vore en kaka.

Hur långt är du villig att gå för en kaka? Då menar jag inte hur många meter du har till affären eller fiket utan hur mycket du är villig att kämpa för att få den. Mammas kylskåp är kanske inte särskilt magiskt men hennes frys är det definitivt. Eller tja, den är i alla fall fylld med hembakade kakor. Problemet är bara att de ligger i burkar som till synes kan verka omöjliga att öppna. Den första burken tog mig ungefär en minut att få upp. Den andra burken gav jag faktiskt upp efter ett par minuter då det på allvar började kännas ganska fånigt. Det tråkiga är att det var mina favoritkakor. Jag och en kompis åt upp en hel plåt brända såna en gång när vi var små. Mamma sa att vi fick ta så många vi ville från den brända plåten och vi tog alla.

Som tur var så hittade jag en annan burk med kakor som visade sig innehålla samma sort och som gick att öppna på bara någon sekund. Så jag får mina älskade kakor i alla fall.

Behöver jag ens nämna att jag var ett kakmonster när jag var liten? När andra barn frossade i godis så frossade jag i kakor. Fast jag är nog fortfarande ett kakmonster. Om man säger så här så har jag aldrig! kakor hemma för jag äter upp dem lite för fort för mitt eget bästa. Därför är det bättre att inte köpa några har jag kommit fram till. Det känns som en otroligt vuxen och klok insikt som jag kom på långt innan jag var vare sig vuxen eller klok.