Jag har upptäckt en sak. Jag brukar va tjejen som rycker på axlarna åt det mesta och konstaterar att det ordnar sig alltid på nåt sätt. Om inte annat så ser jag till så det gör det. Ganska snart efter jag kom hem från Trysil hamnade jag i en situation (vilket lär ha märkts här på bloggen) då detta tankesätt var omöjligt i min hjärna. Mina stackars vänner som fick lyssna på all min ångest konstaterade till och med dem att jag brukar inte va sån. En kompis sa till och med till mig att hur förvirrad du än är över saker brukar du kunna prata om dem på ett väldigt sakligt sätt, nu talar du till och med ostrukturerat. Kan ha felciterat något men kontentan är densamma. Det var ju trots allt ett tag sen den här konversationen ägde rum. För ganska exakt en vecka sen konstaterade jag att även om ingenting i mitt liv direkt har ändrats sedan dess är jag ändå tillbaka till mitt vanliga gamla "det löser sig jag". Det känns jätteskönt måste jag säga. Det är inte bara jag som känner så utan mina vänner har också konstaterat det. En av dem konstaterade till och med att nu slipper jag oroa mig för dig längre, kände inte igen dig förut. Under den här tiden när allt mest kändes kaos sov jag precis hur gott som helst på nätterna. Nu när jag inte har nåt att egentligen grubbla över ligger jag sömnlös i flera timmar innan jag somnar och tänker på saker som hände för flera år sedan. Var är poängen med det egentligen och varför kan jag inte sluta med det och sova istället. Igår gick jag och la mig vid midnatt ungefär 02:44 tittade jag på klockan sista gången, då hade jag fortfarande inte somnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar