Jag är trött, arg, bitter och irriterad på en och samma gång. Så den som inte orkar med ett gnälligt inlägg kan sluta läsa redan nu för roligare än så här lär det inte bli just nu.
Att söka jobb är verkligen en emotionell bergochdalbana. Jag blir överlycklig och verkligen hoppar av glädje när jag blir kallad till intervju och de första dagarna efteråt. Ju längre tiden går efteråt desto sämre mår jag, självkänslan sjunker, hopplösheten gör sig påmind, hoppet minskar och jag känner mig allmänt låg och illa till mods, hjälplös och värdelös, oanställbar till och med. Bitvis pendlar känslorna över till ilska och irritation vilket nästan är bättre eftersom det gör mig mer produktiv och nedstämdheten mest gör mig till en hopplös soffpotatis som inte tycker det är värt att anstränga sig. Ju positivare respons jag får på intervjun eller i kompletterande frågor efteråt desto större blir ångesten och oron. Varför säga till mig att jag är väldigt intressant för tjänsten om jag ändå inte får den i slutändan? Visst jag förstår poängen med att vilja uppmuntra folk och tala om för dem att de är bra även om det inte räcker hela vägen men ibland känns det ungefär som om någon visar godiset för ett barn och sen säger att haha du får det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar