Ibland känner jag mig bara så otroligt bortglömd. Jag borde väl ha vant mig vid det här laget antar jag men ändå så svider det. Antar att det aldrig går att vänja sig vid sådana saker. Visst man kan välja hur man förhåller sig till dem och just nu väljer jag att faktiskt att ta det personligt. Jag tror inte att någon menar något illa utan att det faktiskt är glömska det handlar om och det gör det nästan ännu värre. För hur mycket jag än skulle vilja kunna rycka på axlarna och säga att jag är van, jag förstår och jag bryr mig inte så är sanningen den att det svider lika mycket varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar