Sitter på tåget till E-tuna. Allt känns så himla bekant, varenda kurva känns igen. Till och med stället vi stannar för mötande tåg är bekant. Ändå känns allt konstigt och avlägset. Det minner om en annan tid, den som pendlande studen till E-tuna. Då spenderade jag timmar på det här tåget skrattandes, pluggandes, pratandes, sovandes, läsaneds Metro, sjungandes (ja, det har hänt), ståendes, trängandes, jagandes sittplats eller bara sittandes still och tyst. Ibland känses restiden oändlig och ibland kändes det som tåget knappt han börja åka innan jag var framme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar