Allting går bara man vill har jag hört.

Klockan är snart halv två på natten och min lägenhet ser fortfarande ut som ett kaos, även om det är ett mindre kaos nu än tidigare. Jag har varken packat, städat eller skrivit klart min del av grupparbetet ännu. Min klockan ringer 06.30 imorgon för att jag ska upp och tvätta det sista, typ lakanen jag sover i osv. Jag har heller ingen riktig koll på hur jag ska ta mig till Trysil än. Jag har gjort ett försök till att sova genom att lägga mig i sängen men känner mest att jag borde göra nåt vettigt. (Försöker just nu övertala mig själv att det vettigaste jag kan göra faktiskt är att sova några timmar men tydligen håller min hjärna inte riktigt med.)

Jag har däremot haft en väldigt trevlig kväll även om jag betvivlar att jag var en särskilt bra värd när jag mest sprang runt och röjde i garderober, tvingade mina gäster att bära tunga kartonger till vinden och annat spännande. Själv hade jag faktiskt väldigt trevligt och det är inte annat än att det känns lite vemodigt att jag kanske inte ska få hysteriska skrattanfall ala full fjortis tillsammans med dessa människor på ett tag. (Kanske ska lägga till att vi faktiskt bara drack cola och ingenting annat.) Däremot upptäckte vi att det blir väldigt roligt om man sätter ett g framför ord, eller vad sägs om glampa, Glotta, gnörd. Eventuellt var det kanske vår trötthet som spelade oss ett spratt men ikväll var det väldigt roligt i alla fall.

Nä, nu ska jag stänga av datorn och på allvar försöka få några timmars sömn. Känns som om jag har en tuff dag framför mig och den kommer troligtvis sluta med att jag får sätta mig i bilen och köra antingen ner till pappa eller en bit mot Trysil.

Sov sött allihopa!

Dagens citat.

- Jag tror jag har spillt en liten liten fläck med soja.
- Men du har ju inte ätit nån soja.
- Men basilika då.

- Anna (& Lotta)

Hemma hos mig.

Någon som har lust att byta lägenhet med mig just nu?

Nej jag är inte fjortis!

I går kväll var jag och såg på Idolinspelningen. Bakom oss satt några tjejer i 16 -17 års åldern kanske något äldre. En av dem gapade och skrek mer eller mindre hela tiden, de andra var inte så dåliga de heller. Sen när det var dags för paus och alla skulle gå ur studion gick tjejerna och ojjade sig över alla fjortisar som skrek efter Johan Palm samtidigt som de konstaterade att de skrek ju endel men de skrek ju faktiskt inte sådär fjortisaktigt i falsett. Då var det tydligen okej att skrika som en galning. Sen kom de på att en av dem skrek rätt ljust, fast de var ju ändå inte fjortisar. Sedan fortsatte de och diskutera på bästa fjortismanér om hur snygg Robin var och hur bra Kevin är och hur patetiskt det är att skrika över Johan. Min enda tanke när jag gick där var "snacka om fjortisar", men jag gissar att det finns grader inom fjortisvärlden också... eller så skulle lite självinsikt kanske inte skada.

Bara för att!

Min födelesedagspresent! Fick flaskan med förklaringen "bara för att".

Titta vad jag hittade.

Hittade ett väldigt kort klipp på Smaklösas spelning i Stockholm den 19:e november. Så för er som inte alls förstod vad min bild därifrån föreställde så här såg det ut i verkligheten. För er som helst vill se de "vackra" bilderna rekomenderar jag den nedre varianten där hela låten och alla bilderna finns med. Dock inte live men helt klart underhållande ändå.

Stoppa pressarna!

Den bara påminde mig väldigt mycket om någon.

Som ett ljus i mörkret.

Tänkte jag skulle passa på att blogga lite när jag faktiskt är på gott humör och tycker att det ska bli roligt att åka, till skillnad från de senaste dagarnas ångest.

Jag har till och med lyckats med att röja ur mina garderober på allvar och har ägnat timmar (kändes det som i alla fall) åt att stryka allt jag tvättat den senaste tiden. Misstänker att han som ska bo här inte vill ha min tvätt kvar i tvättkorgen.

Jag har också packat undan alla mina jackor som inte är vinteraktiga, blev två kvar och den ena är kvar på nåder för det är mest en höstjacka. Jag har också packat undan de flesta av mina sommarkläder. I väskan som jag la sommarkläderna i hittade jag en gigantisk hög med kvitton som jag nu har rensat också. Jag daterade det äldsta till november 2006. Helt plötsligt gick det upp för mig varför jag alltid tackar nej till kvitton numera :P

Kan inte låta bli att gnälla lite så här kommer det. Var på föreläsning i Stockholm idag och visst kursen är på A-nivå (eller grundnivå 100 som det heter numera har jag för mig) men jag kan inte annat än tycka att det kanske är lite bortkastad tid att sitta lyssna på när de pratar om Maslows behovstrappa och Hertzbergs 2 faktorteori om inre och yttre motivationsfaktorer. För er som inte läser beteendevetenskap kan jag förklara att det är nog fjärde eller femte kursen (om inte mer) som jag läser om dessa teorier. Plus att jag läste om Maslow redan på gymnasiet så där blir det ett par gånger till säkert.

Min insikt om mitt sista biobesök på länge visade sig vara felaktig, det blev ett till. Var och såg Twilight idag. En mycket bra film måste jag säga. Snyggt filmad, söt story (väldigt romantisk för att vara en vampyrfilm) och lagom udda och underlig för min smak. Kan varmt rekomendera att ni ser den. Att jag hade trevligt sällskap på bion gjorde naturligtvis sitt också.

Omväxling förnöjer... eller?

Det här har varit en allmänt omtumlande dag. Egentligen har det inte hänt nåt särkskillt alls mer än att jag har tvättat, lämnat in papprena för uthyrningen av min lägenhet, totalt misslyckats med att koncentrera mig när jag skulle plugga och halvt frusit ihjäl så fort jag gått utanför dörren.

Däremot tror jag att min hjärna har gått in för att spela mig ett bråka med mig idag. Istället för att fokusera på allt som ska bli roligt har tankarna mest svävat kring allt jag behöver ge upp för att åka, allt jag vill hinna med som jag inte har tid med och allt som jag måste göra som jag inte har lust med. Det är inte direkt motivationshöjande om jag säger så. Just nu känner jag mest för att dra täcket över huvudet och glömma bort alla måsten och allt huvudbry för en stund, men det får bli nån annan gång istället. Undrar var all den där motivationen jag kände när jag vaknade i morse tog vägen egentligen, den hade varit väldigt praktisk nu. Tänk om den kunde stanna hela dagen nångon enstaka gång, vad mycket som skulle bli gjort då.

I lite bakvänd ordning.

Ni vet sådana där dagar då det känns som om allt går fel. Oftast tror jag att alltihop mest bara är inbillning och att man lägger märket till saker som man i vanliga fall aldrig ens reflekterar över att man gör. Hur som helst, jag tänkte berätta om min lördag så kan ni ju själva få avgöra om jag inbillar mig att det var dagen då allt gick fel eller inte.

Dagen började med att jag stängde av klockan istället för att snooze vilket jag var fullt medveten om faktiskt. Så jag bestämde mig för att ställa om klockan eftersom jag fortfarande var galet trött. Så långt var allt väl. Bara det att jag råkade somna om innan jag ställt färdigt klockan och vaknade inte förrän 10.30 igen.

Planerna för dagen såg ursprungligen ut enligt följande. Gå upp tidigt, ett snabbt besök på stan för att införskaffa en födelsedagspresent till pappa, sen en stunds pluggande innan jag skulle köra ner till Vara.

När jag väl vaknade till liv insåg jag genast att det har snöat ute och jag har sommardäck på bilen. Det blev ett livligt diskuterande med mina föräldrar om vädret var körbart eller inte. Tillslut beslutades det att vädret var körbart.

Under tiden sprang jag lite lätt bitter runt på stan och letade efter något att köpa till pappa eftersom varken jag eller bror kom på något. Som ni säkert redan förstår hade jag varken tid eller lust att leta present i evigheter men present blev det slutligen i alla fall.

Jag hade också en förhoppning att hinna träffa en person under dagen och berätta att jag flyttar snart eftersom jag inte lyckats få ur mig det än. Eftersom dagen var så fantastisk lyckades jag naturligtvis inte få tag på personen i fråga.

Till råga på allt så hade jag min bil stående hos en kompis en halvtimmes promenad här ifrån. Kanske ska lägga till att det var ungefär -6 C ute och när jag kom fram till bilen så var mitt batteri helt dött. Bara att traska hem igen helt enkelt eftersom min kompis jobbade. Sen började jakten på starthjälp. Fick tag på en kompis (utan bil och körkort, men som befann sig i en bil just då som tur var) så de två tjejerna hämtade upp mig hemma så jag skulle slippa gå hela vägen tillbaka igen. Väl vid bilen inser vi att mina startkablar inte befinner sig där de borde, dvs. i min bil! (Jag har kommit på vem som använde dem senast och jag tänker inte jaga efter dem om jag säger så...) Då den andra tjejen inte heller hade några startkablar började nu jakten på ett par sådana istället. Slutligen fick vi tag på ett par (och hur det gick till är en helt egen galen historia som inte får plats här). Efter mycket om och men fick vi alltså startat min bil och vi lyckades ha galet roligt under tiden, tur vi är tjejer så vi kan göra fler saker samtidigt. Eftersom våra smarta insikter om hur vi kunde lösa diverse uppkommande problem som exempelvis ett totalt mörker mest roade oss själva tror jag så ska jag skona er från dessa, särskilt som det här inlägget redan är helt galet långt.

Hur som helst vi fick igång min bil och jag åkte hem (den låååånga vägen, för att ladda batteriet lite i alla fall) för att ta mig upp på vinden, hämta ner mina vinterdäck och packa in dem och all annan packning i bilen. Lättad insåg jag att bilen faktiskt startade en gång till och jag hoppades innerligt att min tur hade kommit tillbaka. Efter att bilen till och med startade efter ett besök på macken vågade jag testa vingarna och gav mig av längs E18. Efter ungefär en och en halv mil insåg jag att pappas presenter ligger kvar på mitt hallgolv. Efter dagens ungefär 735 suck följer ytterligare ett par när jag inser att jag måste köra en halvmil till innan jag kan vända. Så istället för att lämna Västerås vid 17-tiden som den ursprungliga planen var lämnade jag stan bakom mig vid 20.30 istället. Resan gick dock utan problem och jag anlände till pappa strax innan kl. 23. Kan lugnt påstå att jag somnade gott den kvällen och ganska lycklig över att jag var framme oskadd. Kändes ett tag som om någon försökte tala om för mig att jag inte borde åka. Vem vet, kanske var det Bosse som ville ha haft sängen för sig själv...